Mellansnack

Den gångna veckan har ägnats åt intervjuer, tester och personlighetsanalys. Allt för att att undersöka lämplighet och vilja för att bli del av den exklusiva skara som kan kalla sig Hyper Island-studenter i Karlskrona.
Förutom Digital Media som skolan är mest känd för så har även två nya utbildningar fått ta plats; Motion Graphics och Mobile App. Hyper Islands stora styrka är, förutom den storslagna pedagogiken och de kreativa studenterna, det nära förhållandet till branschen, dess behov och den digitala industrin.

Under tre dagar har drygt 120 personer intervjuats uppdelat på fyra team med tre personer i varje; en konsulterande processledare, en ex-student och en nuvarande student. Själv var jag där i egenskap av gammal student för att understödja uttagningen och processen.

Det var premiär för mig i intervjusammanhang och jag måste säga att det var en ordentlig utmaning att behålla fokus under de mellan sju och nio intervjuer som gjordes varje dag, men fantastiskt intressant! Så många människoöden och livshistorier som genom orsak och verkan, planer och tillfälligheter har lett fram till samma plats vid samma tidpunkt. Alla med samma önskan. Och mitt i allt sitter jag på första parkett och får inte bara ta del av utan även påverka urvalet och den slutgiltiga utkomsten.
Tanken var minst sagt angenäm!

Hyper Island kan med glädje se fram emot ett gäng ambitiösa och riktigt sugna studenter som med största säkerhet kommer att skapa stordåd. Allt enligt traditionen med innovation och nytänkande i centrum.

Jag har aldrig varit nämnvärt intresserad av att titta på sport. Det brukade te sig oförklarligt för mig varför så många engagerar sig i att se hur Andra presterar istället för att göra det själva. Att glädjas så euforiskt när laget nått en framgång eller sörja då det inte gått lika bra. Alla har väl någon gång lagt märke till hur somliga sittandes i en soffa skriker råd genom TV-rutan till världens bästa idrottare. Som om de inte visste vad de gjorde.

Även om jag tycker att det tyder på vissa problem i Jag/Du-sorteringen så tycker jag att detta är intressant och jag har som sagt inte förstått varför sport och idrott är så populärt att följa.

Tills Nu.

Just nu så pågår ett världsmästerskap i handboll som är en av de få sporter jag tycker är underhållande att titta på. Förmodligen beror det på att jag spelade själv när jag var yngre men också på mitt intresse för gruppdynamik, prestationer i grupp och få ut maximalt ur varje individ. Och självklart för att få se spelarglädje!
(Bengt Johansson, fd förbundskapten väckte mitt intresse för detta för många år sedan.)

Vid varje match har det varit ett 10.000-tal personer på plats i hallen för att visa sitt stöd till landslaget och förstås en väldig massa till framför TV-apparaten.
Hur kommer det sig då att så många människor vill se andra spela?

Svaret är förstås flerbottnat men ett av dem är spegelneuroner.
Det är nämligen så att vi sedan födseln gillar att härmas. Detta är ett nedärvt beteende som vi även kan hitta hos andra arter i naturen. Barn är särskilt receptiva och använder detta flitigt. Pröva att räcka ut tungan till ett litet barn och se vad som händer. Barn som härmas är ett friskhetstecken och kan det vara nyttigt att känna till att det är då som grunden till empatin föds. Spegelneuronerna gör att vi kan sätta oss in i vad en annan människa känner eller tänker.
Dessutom helt naturligt och utan ansträngning.

Härmandet fortsätter upp i vuxen ålder men tar sig då andra uttryck. Skratt är smittsamt brukar man säga, liksom att gäspa eller klia sig på näsan, eller att föreställa sig smärtan då vi ser någon skada sig. Kan du ärligt säga att du inte någon gång kommit på dig själv med att kopiera ett beteende från någon du lagt märke till, eller kanske börjat använda en fras eller bara ett ord som du snappat upp någonstans. Kanske har du till och med registrerat ett rörelsemönster eller rent av tics hos någon och adopterat det. (Då är vi inne på kroppsspråk som jag planerar att behandla vid ett senare tillfälle.)

Nykära personer brukar nästan uppfattas telepatiska när de tycker sig läsa varandras tankar, avsluta varandras meningar och känna att de kopplas samman ju mera de umgås.
Jag hoppas att jag inte förtar magin av alla nyförälskade genom att berätta att det bland annat är spegelneuronernas förtjänst att vi har denna förmåga!
Och vi ska verkligen vara glada för det. Spegelneuronerna gör oss till empatiska och omtänksamma varelser och mänskliga förhållanden skulle utan tvekan vara minst sagt tråkiga utan dem.

Vad har då spegelneuroner med handbolls-VM att göra?

Många säger att de tycker om att titta på när andra arbetar. Att se en skicklig hantverkare, någon som målar en tavla, spelar ett instrument eller dansar. Anledningen till det är att vi helt enkelt omedvetet tar cred för det som andra gör. Våra spegelneuroner gör att hjärnan tror att det är vi själva som utför det vi tittar på och därigenom känner vi lycka, glädje, tillfredsställelse men också motgångar, olycka och sorg.

Där har vi kopplingen till det pågående mästerskapet i handboll. Spegelneuronerna gör att vi kan kopiera  den lycka och glädje som vi ser spelarna känna så till den milda grad att vi känner att vi faktiskt spelar själva och att vi på vissa mentala plan faktiskt tar åt oss äran för andras prestationer och framgångar.

Därför tycker vi om att se idrottsmän, musiker och dansare prestera
Därför känner vi tillhörighet med andra
Därför vill vi att det ska gå bra för just Vårt lag
Därför smittar mänskliga beteenden.

Så bli medveten och ta ansvar för vilka beteenden du speglar!
För man vet aldrig vem som registrerar och adopterar just Dina beteenden.




Skillnaden mellan oss är inte så stor alla gånger

Alla intryck som hjärnan får genom sinnena syn, hörsel, känsel, smak och lukt registreras och lagras på ett eller annat sätt i din hjärna som ett minne. Därför kan du bara genom att känna en doft kastas tillbaka till barndomen, minnas en känsla, känna igen personer bara på deras röst eller genom att känna en yta med fingertopparna.

Vid inlärning är detta en styrd process där man medvetet försöker få information att klibba fast i minnet så den sedan kan återges i en rapport eller ett föredrag. Vissa saker underlättar inlärning vilket kan vara bra att känna till, t.ex att hålla blodsockret på en jämn nivå, att ha regelbundna pauser, att röra på kroppen, byta studiemiljö, lyssna på klassisk musik, (forskning tyder på att just Mozart har samma rytm och takt som sinusvågorna i hjärnan) och sömn. Under sömnen så processas allt som den utsatts för under vaket tillstånd. Alltså är dygnet-runt-studier inte att föredra.

Under en föreläsning i psykologi fick jag höra en historia av en föreläsare som talade om vikten av stimulansbehov hos barn. Under 2:a världskriget fanns det i forna Sovjet givetvis oerhört många barnsjukhus och barnhem för föräldralösa. Barnsängarna stod i rader och dödligheten var tragiskt hög. Men barn som placerades i en viss säng hade en förmåga att klara sig bättre än andra. Ingen förstod varför men faktum var att så var fallet. Således lades de svagaste och sjukaste barnen i denna säng, med goda resultat. Långt senare kom man på vad som var orsaken till detta. Sängen var placerad bredvid ett städskåp. Varje gång städerskan hade ärende till detta skåp så böjde hon sig ner i sängen bredvid skåpet och talade och kanske lekte lite med barnet. Denna lilla stimulans gjorde underverk  för barnet och de klarade sig i större utsträckning än andra. Brist på intryck är direkt skadlig och hämmar utvecklingen, mest hos barn förstås men även hos vuxna.

Vissa utsätter sig omedvetet för negativa stimuli och nu börjar det bli klurigt. Det som är negativt för mig kanske är positivt för någon annan. En del blir glada av dödsmetall, andra av att knyppla. Men jag menar att alla stimuli som har negativt inflytande på ditt humör, din verklighetsuppfattning och din hela person är något som vi måste bli medvetna om och ta bort från vår vardag. Allt från internet, film, TV-spel och dålig TV kan vara dålig för din personliga utveckling.
Alla intryck är således mat för din hjärna.

Nu till min slutliga poäng, nämligen: Vad matar Du din hjärna med?

Vi människor strävar efter att vara moderna, lyhörda och rationella i allt vi gör. I alla fall de allra flesta. Alla beslut vi fattar och alla val vi gör ska vara noga övervägda och genomtänkta. En slags vardagstaktik egentligen. Men trots detta är vi inte alltid rationella när vi gör våra val och anledningen till detta är att det hela tiden inom oss pågår en kamp eller ett vågspel. I den ena vågskålen ligger Förnuftet och i den andra våra Känslor.
En del av det som gör oss till empatiska människor är att vi har förmågan att anknyta känslor till saker i vår omgivning. Med oss själva som utgångspunkt kan vi sätta oss in i hur beslut och handlingar kommer att påverka oss. Ett till synes enkelt beslut kan vara oerhört svårt att fatta eftersom vi kan ha kopplat en stark känsla till det.

Den franske filosofen René Descartes var en av de rationalister som ifrågasatte den empiriska kunskapen. Han menade att våra sinnen inte sällan bedrar oss och att detta gör att vår kunskap inte är sann eller säker. Våra sinnesintryck gör att vi ibland tolkar ”fel” och gör saker till sanningar för oss. Känslor är alltså ett sådant intryck som fördunklar vår förmåga att handla ”rätt”. För att något ska kunna accepteras som kunskap måste det klart och tydligt inses av förnuftet utan några som helst tvivel, menade han.

Jag ska inte fastna i massa svåra filosofiska resonemang här eftersom detta inte är rätt forum för det, men jag tyckte ändå det var en intressant parallell att dra.

I konfliktsituationer mellan människor är det just känslorna som tar överhanden och hindrar oss från att tänka rationellt. Det är detta som gör att det är så viktigt att ta tag i konflikter i ett tidigt skede eftersom ju längre konflikten får frodas desto fler känslor kopplar vi till den. Mera vikt i Känsloskålen alltså vilket gör att det väger över mer och mer och förnuftet åker rakt ut genom fönstret. Många talar om sandlådebeteende vilket är helt sant eftersom det är på detta sätt som barn hanterar sina konflikter. Barns ”förnuftskål” är inte lika fylld som vuxnas däremot så har de förmåga att känna en hel massa. I dessa fall kan konflikter eskalera till vilka proportioner son helst. Detta gäller också för vuxna. Skillnaden mellan vuxna och barn är att barn har en bättre förmåga att förlåta, glömma och gå vidare.

Detta kan ses som ett fundament inom konsten att hantera konflikter. Om man har förmåga att se vågskålen mellan Förnuft och Känsla så blir det lättare att se vilka känslor man knutit till konflikten och hur man kan lösa den på ett kreativt och konstruktivt sätt.

När upplevde du senast att dina känslor tog överhanden i en konflikt?
Ändrades din syn på konflikten när du fått distans till den?
Utmana dig själv!
Ta ansvar för Dina känslor och reaktioner!

Enkelt uttryckt finns det två orsaker till att vi har känslor:
För att motivera till handling.
För att informera oss om om behov som behöver tillfredsställas för att vi ska utvecklas och må bra.
Beklagligt nog har många av oss fastnat i treåringens perspektiv och försöker hitta orsakerna till våra känslor utanför oss själva. Råkar någon göra något som tillfredsställer våra behov säger vi att den personen är trevlig och ödmjuk - omvänt är personen egoistiskt eller elak.
En mogen människa känner sina känslor i kroppen och kan med ord beskriva sina behov utan att lägga skulden på någon annan.

Oavsett var man som människa befinner sig i världen, i rymden eller på havets botten, om man är fattig eller rik, grön eller blå så har vi vissa grundläggande behov. En del är fysiska och andra psykiska. Några av dessa är basbehov och andra är unikt mänskliga.
De fysiska behoven handlar om mat, sömn, värme dvs behov för direkt överlevnad. Men för att vara en välmående individ finns det ytterligare behov att tillfredsställa, psykologiska basbehov.
Basbehoven är Trygghet och kontroll, Variation och spänning, Vara betydelsefull och unik, Kärlek och tillhörighet.
Vad innebär då det här? Jo, för att må bra behöver vi känna att vi har kontroll på vår vardag, vi har ett hem att komma till, vi har kännedom om nästa målet mat, planering av vår tid osv. Vardagliga rutiner och kontinuitet helt enkelt.
I motsats till detta behöver vi också variation och spänning i tillvaron för att känna tillfredsställelse för vår utveckling. det kan handla om varierande arbetsuppgifter, en resa då och då alltså miljöombyte. En del går så långt som att begå kriminella eller oetiska handlingar för att tillfredsställa detta behov.
Vi är alla unika varelser som vill ha bekräftelse, kärlek och erkännande på något plan. Detta yttrar sig genom lite tävling, alltså vi tävlar ”med” oss själva. Vi pushar oss till att märka ut oss genom att vara bra på något speciellt, klä oss utmärkande, erhålla någon form av titel, nå framgång inom sport, hobbies eller liknande. Detta ger oss vårt värde och vi känner oss betydelsefulla.
Kärlek och tillhörighet, att vara en del av en familj, leva i parrelationer, ha husdjur, delta i föreningsliv ger oss en känsla av att vara delaktiga och känna tillhörighet.

Alla dessa behov är det som formar och utgör själva grunden för vårt Beteende.

Men det finns också Unikt mänskliga behov. När alla grundläggande behov är tillfredsställda träder vi in i finliret, vårt självförverkligande.
Vi människor har en inbyggd strävan att utvecklas och växa som individer. När allt annat fungerar och vi känner balans och har kontroll så bryter vi medvetet kontrollen genom att lära oss nya saker och ta steg utanför vår komfortzon. Vi börjar anta utmaningar, byta jobb, börja studera, ompröva värderingar och beslut osv.
När vi har fullständig kontroll på oss själva inträder en strävan efter att andra ska få känna och uppleva samma sak. Vi riktar vår energi utåt mot vår omgivning istället för inåt och vill på detta sätt bidra till andras välbefinnande och utveckling.

I motpol till våra behov finns våra rädslor.
Om det första basbehovet handlar om trygghet så blir vår rädsla för detta således avsaknaden av kontroll och trygghet. Det vi inte känner till har alltid varit en fara för oss människor och beroende på vårt välmående och vår position i behovstrappan så är det inte alltid vi känner motivation och kraft att vilja träda ut i det okända och potentiellt farliga.
Motsatsen till variation är stagnation och slentrian, motsatsen till att vara betydelsefull är att bli ignorerad eller att misslyckas med något och i motsats till kärleken står avvisandet, att inte vara värd att älskas eller att få tillhöra.

Det man kan reflektera över är vilket behov och vilken känsla som är starkast för just dig och vilka konsekvenser dina rädslor får för dig.

Beskriv för dig själv och fundera!

En gång för hundra år sedan sände STV dokumentären ”Världens bästa landslag” om det svenska handbollslandslaget och kanske mest om Bengt Johanssons insats som förbundskapten.
Bengan Johansson är inget mindre än en levande legend och en pionjär inom den mentala träningen i lagsammanhang.
Mitt intresse för idrott är minst sagt begränsat och jag har länge levt efter tesen; ”inget förvirrar människan som sport”. På senare år har jag blivit något mera vänligt inställd mest för att jag förstått hur idrotten kan förena människor och bryta väldigt mycket gränser.

Mitt motstånd till trots har jag själv faktiskt spelat i ett handbollslag i Korpserien för motionärer under en sexårsperiod. Team Redbärslid hette vi, ett lag som numera ligger i dvala. Lagets motto var ”matchen är inte vunnen förrän segern är firad” och detta levde verkligen upp till. Vi var ett kompisgäng med olika bakgrund, ålder och förutsättningar men som alla hade en gemensam nämnare nämligen handboll och 1996 grundades Handbollssekten Entropi, det lag som senare skulle bli Team Redbärslid.
Team Redbärslid vann inte många matcher under sina  tio år som aktiv förening, men vi var yngst och snyggast, hade en professionellt designad hemsida (där jag fick uppgiften att skriva matchreferatreferat) och framför allt hade vi nog roligast!
Lagets höjdpunkt nåddes då vi på något outgrundligt sätt lyckas få landslagets förbundskapten, Bengan Johansson himself, att ställa upp på en bild. Jag insåg att detta var den absoluta toppen på min karriär som handbollsspelare och valde att avsluta min karriär kommande år.

Bengt Johansson var svensk handbolls förbundskapten från 1988-2004 och lyckades under hela denna tid ständigt plocka fram nya kvalitéer hos spelarna. Tiden innan han tillträdde som förbundskapten studerade han psykologi, sociologi och olika ledarskapsutbildningar och var tränare för ett flertal klubbar bland annat Drott.

Nog med kuriosa.

Enligt mig ligger hans största framgångar inte i antal medaljer eller vunna mästerskap utan i sin förmåga att motivera sina spelare och få dem att växa som individer. Ord som rättvisa, kärlek, inflytande och humor återkommer ofta i beskrivningarna om hans ledarskap.
”Det måste vara bättre att tjugo tänker, än att en tänker”, sade han i dokumentären som jag nämnde inledningsvis och det är ett citat som fastnat i huvudet på mig. Många presterar under sina förmåga och skälet till det är att utmaningar, inflytande och uppmuntran saknas. Om man som gruppmedlem inte får insikt i syftet eller utformandet av processen så droppar snart också ansvars -och pliktkänslan och således inom kort även motivationen. Resultatet av detta är blir förstås inte optimalt.
Alla vill bli sedda. Livet är en process där vi människor hela tiden försöker få våra behov tillfredsställda. Betyder vi ingenting för andra så vissnar vi.
Om man har som mål att vårda sina relationer på en arbetsplats kan man uppnå nya höjder och nya utmaningar men det har ett pris; insatsen från alla inblandade måste vara äkta.
Vård av relationer är ett ständigt underhållsarbete och det kräver faktiskt avsatt tid.
Detta är något som Bengt Johansson har tagit fasta på och så även jag.
Mer tid för ”hur” vi ska arbeta för att åstadkomma ett framgångsrikt ”vad”.
Ett framgångsrecept.



Jo, det är faktiskt jag som står bredvid Bengt.

I mitten av förra veckan började mitt ”mellan” på riktigt. Jag vill inte sälla mig till skaran arbetslösa eftersom jag jobbar ständigt med olika projekt och inte har tid att vara just arbetslös. Arbetssökande stämmer bättre men känns utslitet. Den här bloggen, Mellansnack, handlar ju just om min tid mellan studier och arbete så jag kallar det kort och gott för mellantid. Och vad fördriver tiden bättre än att snacka?

Mitt besök på arbetsförnedringen tog precis den vändning jag trodde. Ett system som inte fungerar och en pinfärsk handläggare som förmodligen varit i min situation (Mellan) för inte alltför länge sedan. Ett besök på dryga timmen blev det men nu är det i alla fall igång och jag är nu en del av den kommande valrörelsens statistik och jag kan inte låta bli att undra vilken sida jag hamnar på? Det är ju lite intressant det där. Antingen kan jag vara en del av oppositionens statistik för hur många som blivit arbetslösa, eller så kan jag vara alliansens statistik för hur många som utbildat sig och fått jobb till följd av det.
Personligen vill jag inte vara en del av någons statistik då jag mest ser mina val som just mina och inte som ett resultat av något system eller politik. När jag får ett jobb kommer det att vara Min egen förtjänst och inte någon regerings.

Kanske är jag helt ute och cyklar, men det känns bättre och friare att tänka så.

Den mänskliga hjärnan är smart, men trots det fattar den inte ordet ”inte”. Så fort hjärnan får en instruktion så skapar den en bild av hur det ska genomföras och vad resultatet av aktionen blir. En instruktion som innefattar ordet ”inte” blir således vilseledande för hjärnan.

Detta blir särskilt tydligt hos barn. Testa att tala om för barn vad de Inte ska göra och se vad som händer.
”Cykla inte i det där hålet i vägen”.
Instruktion skickad.
Bilden skapas nu i barnets huvud precis hur det ser ut att cykla ner i hålet i vägen.
Allt barnet ser är händelsen och mycket riktigt så kommer cykeln också att hamna i det där hålet. Trots din tydliga instruktion.
Om man istället talar om för barn vad de Ska göra istället för vad de Inte ska göra så brukar resultatet bli annorlunda.
Allt för att hjärnan inte förstår ordet ”inte”.
Samma sak gäller faktiskt vuxna även om vi har en mera sofistikerad förmåga att göra riskbedömningar över handling och konsekvens.
Testa en dag att låta bli att säga ordet ”inte” i dina instruktioner och se hur det påverkar dig själv och din omgivning!

Det finns ett område i den mänskliga hjärnan, eller två snarare, som styr och ställer över våra känslomässiga impulser på otroligt komplicerade sätt. (Enl gängse forskning).
Detta område kallas amygdala och sitter som två mandelformationer vid respektive tinninglob. För att göra ett oerhört komplicerat händelseförlopp kort kan man säga att amygdala avgör graden av fara, obehag eller tänkbara hot efter att syn - hörsel - och känslointryck bearbetats i andra delar av hjärnan. Detta underlättar att lagra information om farliga situationer så vi kommer ihåg dem och inte hamnar i samma farliga situation igen.

Känslominnen alltså.

Inga minnen är så kraftfulla som de minnen vi kopplar till starka känslor. Bara genom att känna en doft,  en struktur med fingrarna eller att höra ett bekant ljud kan detta kasta oss tillbaka i tiden och få oss att plocka fram minnen ur banken som är fullständigt klara och ibland skrämmande tydliga.
Men det är inte bara obehag och fara som amygdala hjälper oss att minnas, även välmående och njutning räknas in här. Det är ju självklart viktigt att reagera på faror men minst lika viktigt att förstå vad njutning är och att vi vill uppleva den igen.
Ungefärså här: Krokodiler bits och är farliga, de aktar vi oss för. Sex däremot är trevligt, det vill vi ha igen.
Just sex är en naturlig del av däggdjurshjärnan. Det ligger i vår natur att vilja fortplanta oss och amygdala hjälper oss att minnas detta.

Är det då möjligt påverka belöningssystemet? Ja, forskning tyder på det.
Eftersom hjärnan påverkas väldigt starkt av syn - och hörselintryck kan man lära hjärnan att producera hormonet dopamin som leder till välmående. Tillverkningen av dopamin ökar nämligen när vi presterar och lyckas med något.
Så tänk på att belöna dig själv med en positiv kommentar då du lyckas tömma diskmaskinen, gå ut med hunden eller laga en god middag! Kom också ihåg att låta bli att skälla på dig själv då du tappar mackan med smöret neråt, försover dig till jobbet eller andra trivialiteter.
Detta är att vårda sin amygdala!

Konflikter är något som ständigt uppstår mellan människor och nästan alla tycker att det är  något jobbigt, svårt och väldigt obehagligt. Inte sällan försöker människor undvika konflikter. Faktum är att vi lägger ner stor möda och mycket tid på att aktivt undvika att ta itu med eventuella motsättningar med andra människor. Med tiden utvecklar vi en väldigt sofistikerad strategi för detta undvikande och snart tar detta upp större delen av vår tid. Hur många har inte vistats i grupper där det funnits en prydligt polerad fasad men där man tydligt kan känna hur något ligger och pyr mellan två eller flera individer? Den bild vi vill förmedla om en konfliktlös tillvaro speglar den konstruerade ytan väldigt dåligt och  energin vi skickar till omgivningen är inte lika polerad.

Om man slår upp ordet ”konflikt” på wikipedia får man följande förklaring:

”Ordet konflikt kommer från det latinska ordet conflictus som betyder sammanstötning.
konflikter är olika former av spänningstillstånd mellan människor som ofta leder till försämra kommunikation.”
( http://sv.wikipedia.org/wiki/Konflikt )

Som så mycket annat i livet handlar detta om rädsla, okunskap och brist på effektiva verktyg. Konflikter är i stort sett omöjliga att undvika och ändå påstår väldigt många att de aldrig har några.
Det är ett grundläggande behov hos människan att bli älskad. Rädslan för konflikter uppstår av en känsla av att
”nu håller jag på att bli kränkt - ergo - inte älskad”. Det vi människor gör då är att gå i försvarsposition eftersom vi lever i tron om att vi är minsann visst värda att bli älskade och förbli okränkta.
Denna känsla kan vara helt obefogad och bero på rena tillfälligheter, någon som har en dålig dag och inte hälsar eller ett trivialt missförstånd. Många har otroligt känsliga känselspröt just för dessa och ser sig som offer vid varje givet tillfälle. Om man har detta i åtanke kan det vara lättare att ta upp saker mera neutralt och inte anklagande. Ett anklagande leder oftast till en djupare konflikt som blir svårare att lösa.
Förstå istället för att bli förstådd. Se inte syndabockar utan se medmänniskor.

Personligen har jag svårt att tro på folk som säger att de aldrig har några konflikter med andra. Jag tror mest att det handlar om att blunda för dem istället för att se dem som en tillgång, för det r faktiskt precis vad de är. Det är så mycket energi som kan lösgöras om man väljer att ta tag i konflikten i störningsfasen. All den energi som läggs på att polera fasaden av den ”konfliktlösa tillvaron” kunde läggas på att faktiskt prestera. En välmående individ är en bra lagspelare och en produktiv gruppmedlem.

I min värld borde alla undervisas i konflikthantering eller åtminstone erbjudas verktyg för att hantera dem konstruktivt.

Välkommen till Mellansnack!


Denna blogg är skapad av ett gäng olika anledningar men i första hand är det en ventil för mina privata tankar om livet, existentiella frågor, musik, lite politik, förmodligen desto mer poesi. I andra hand kommer denna blogg att fungera som min privata marknadsföringskanal i mitt sökande efter jobb och bostad.

Den privata biten är inte officiell för alla i detta skede men samma dag jag skriver på mitt anställningskontrakt kommer allt att offentliggöras.

Den yrkesmässiga delen kommer att ventilera olika metoder och modeller för teamlärande, coaching, tankemodeller och socialpsykologiska perspektiv.

Bakgrund: Jag har just avslutat Hyper Islands tvååriga kvalificerade yrkesutbildning Business Management med inriktning på projektledning, HR-frågor och personalutbildning.    Utbildningen har öppnat en hel massa dörrar för olika metoder till förändringsarbete, coaching, utbildning och utveckling av både arbetsgrupper och enskilda individer.
Denna marknad vill jag in på!

Snyggare design är på gång så hav förtröstan.
På återseende!