Monkey see, monkey do
Jag har aldrig varit nämnvärt intresserad av att titta på sport. Det brukade te sig oförklarligt för mig varför så många engagerar sig i att se hur Andra presterar istället för att göra det själva. Att glädjas så euforiskt när laget nått en framgång eller sörja då det inte gått lika bra. Alla har väl någon gång lagt märke till hur somliga sittandes i en soffa skriker råd genom TV-rutan till världens bästa idrottare. Som om de inte visste vad de gjorde.
Även om jag tycker att det tyder på vissa problem i Jag/Du-sorteringen så tycker jag att detta är intressant och jag har som sagt inte förstått varför sport och idrott är så populärt att följa.
Tills Nu.
Just nu så pågår ett världsmästerskap i handboll som är en av de få sporter jag tycker är underhållande att titta på. Förmodligen beror det på att jag spelade själv när jag var yngre men också på mitt intresse för gruppdynamik, prestationer i grupp och få ut maximalt ur varje individ. Och självklart för att få se spelarglädje!
(Bengt Johansson, fd förbundskapten väckte mitt intresse för detta för många år sedan.)
Vid varje match har det varit ett 10.000-tal personer på plats i hallen för att visa sitt stöd till landslaget och förstås en väldig massa till framför TV-apparaten.
Hur kommer det sig då att så många människor vill se andra spela?
Svaret är förstås flerbottnat men ett av dem är spegelneuroner.
Det är nämligen så att vi sedan födseln gillar att härmas. Detta är ett nedärvt beteende som vi även kan hitta hos andra arter i naturen. Barn är särskilt receptiva och använder detta flitigt. Pröva att räcka ut tungan till ett litet barn och se vad som händer. Barn som härmas är ett friskhetstecken och kan det vara nyttigt att känna till att det är då som grunden till empatin föds. Spegelneuronerna gör att vi kan sätta oss in i vad en annan människa känner eller tänker.
Dessutom helt naturligt och utan ansträngning.
Härmandet fortsätter upp i vuxen ålder men tar sig då andra uttryck. Skratt är smittsamt brukar man säga, liksom att gäspa eller klia sig på näsan, eller att föreställa sig smärtan då vi ser någon skada sig. Kan du ärligt säga att du inte någon gång kommit på dig själv med att kopiera ett beteende från någon du lagt märke till, eller kanske börjat använda en fras eller bara ett ord som du snappat upp någonstans. Kanske har du till och med registrerat ett rörelsemönster eller rent av tics hos någon och adopterat det. (Då är vi inne på kroppsspråk som jag planerar att behandla vid ett senare tillfälle.)
Nykära personer brukar nästan uppfattas telepatiska när de tycker sig läsa varandras tankar, avsluta varandras meningar och känna att de kopplas samman ju mera de umgås.
Jag hoppas att jag inte förtar magin av alla nyförälskade genom att berätta att det bland annat är spegelneuronernas förtjänst att vi har denna förmåga!
Och vi ska verkligen vara glada för det. Spegelneuronerna gör oss till empatiska och omtänksamma varelser och mänskliga förhållanden skulle utan tvekan vara minst sagt tråkiga utan dem.
Vad har då spegelneuroner med handbolls-VM att göra?
Många säger att de tycker om att titta på när andra arbetar. Att se en skicklig hantverkare, någon som målar en tavla, spelar ett instrument eller dansar. Anledningen till det är att vi helt enkelt omedvetet tar cred för det som andra gör. Våra spegelneuroner gör att hjärnan tror att det är vi själva som utför det vi tittar på och därigenom känner vi lycka, glädje, tillfredsställelse men också motgångar, olycka och sorg.
Där har vi kopplingen till det pågående mästerskapet i handboll. Spegelneuronerna gör att vi kan kopiera den lycka och glädje som vi ser spelarna känna så till den milda grad att vi känner att vi faktiskt spelar själva och att vi på vissa mentala plan faktiskt tar åt oss äran för andras prestationer och framgångar.
Därför tycker vi om att se idrottsmän, musiker och dansare prestera
Därför känner vi tillhörighet med andra
Därför vill vi att det ska gå bra för just Vårt lag
Därför smittar mänskliga beteenden.
Så bli medveten och ta ansvar för vilka beteenden du speglar!
För man vet aldrig vem som registrerar och adopterar just Dina beteenden.
Skillnaden mellan oss är inte så stor alla gånger
Även om jag tycker att det tyder på vissa problem i Jag/Du-sorteringen så tycker jag att detta är intressant och jag har som sagt inte förstått varför sport och idrott är så populärt att följa.
Tills Nu.
Just nu så pågår ett världsmästerskap i handboll som är en av de få sporter jag tycker är underhållande att titta på. Förmodligen beror det på att jag spelade själv när jag var yngre men också på mitt intresse för gruppdynamik, prestationer i grupp och få ut maximalt ur varje individ. Och självklart för att få se spelarglädje!
(Bengt Johansson, fd förbundskapten väckte mitt intresse för detta för många år sedan.)
Vid varje match har det varit ett 10.000-tal personer på plats i hallen för att visa sitt stöd till landslaget och förstås en väldig massa till framför TV-apparaten.
Hur kommer det sig då att så många människor vill se andra spela?
Svaret är förstås flerbottnat men ett av dem är spegelneuroner.
Det är nämligen så att vi sedan födseln gillar att härmas. Detta är ett nedärvt beteende som vi även kan hitta hos andra arter i naturen. Barn är särskilt receptiva och använder detta flitigt. Pröva att räcka ut tungan till ett litet barn och se vad som händer. Barn som härmas är ett friskhetstecken och kan det vara nyttigt att känna till att det är då som grunden till empatin föds. Spegelneuronerna gör att vi kan sätta oss in i vad en annan människa känner eller tänker.
Dessutom helt naturligt och utan ansträngning.
Härmandet fortsätter upp i vuxen ålder men tar sig då andra uttryck. Skratt är smittsamt brukar man säga, liksom att gäspa eller klia sig på näsan, eller att föreställa sig smärtan då vi ser någon skada sig. Kan du ärligt säga att du inte någon gång kommit på dig själv med att kopiera ett beteende från någon du lagt märke till, eller kanske börjat använda en fras eller bara ett ord som du snappat upp någonstans. Kanske har du till och med registrerat ett rörelsemönster eller rent av tics hos någon och adopterat det. (Då är vi inne på kroppsspråk som jag planerar att behandla vid ett senare tillfälle.)
Nykära personer brukar nästan uppfattas telepatiska när de tycker sig läsa varandras tankar, avsluta varandras meningar och känna att de kopplas samman ju mera de umgås.
Jag hoppas att jag inte förtar magin av alla nyförälskade genom att berätta att det bland annat är spegelneuronernas förtjänst att vi har denna förmåga!
Och vi ska verkligen vara glada för det. Spegelneuronerna gör oss till empatiska och omtänksamma varelser och mänskliga förhållanden skulle utan tvekan vara minst sagt tråkiga utan dem.
Vad har då spegelneuroner med handbolls-VM att göra?
Många säger att de tycker om att titta på när andra arbetar. Att se en skicklig hantverkare, någon som målar en tavla, spelar ett instrument eller dansar. Anledningen till det är att vi helt enkelt omedvetet tar cred för det som andra gör. Våra spegelneuroner gör att hjärnan tror att det är vi själva som utför det vi tittar på och därigenom känner vi lycka, glädje, tillfredsställelse men också motgångar, olycka och sorg.
Där har vi kopplingen till det pågående mästerskapet i handboll. Spegelneuronerna gör att vi kan kopiera den lycka och glädje som vi ser spelarna känna så till den milda grad att vi känner att vi faktiskt spelar själva och att vi på vissa mentala plan faktiskt tar åt oss äran för andras prestationer och framgångar.
Därför tycker vi om att se idrottsmän, musiker och dansare prestera
Därför känner vi tillhörighet med andra
Därför vill vi att det ska gå bra för just Vårt lag
Därför smittar mänskliga beteenden.
Så bli medveten och ta ansvar för vilka beteenden du speglar!
För man vet aldrig vem som registrerar och adopterar just Dina beteenden.
Skillnaden mellan oss är inte så stor alla gånger
Kommentarer
Postat av: Emilie
Intressant tolkning...Håller helt enkel med dig om detta. Det är helt otroligt vad vi känner oss som dem. Det är precis som fotbollen och laget jag håller på. Man pratar inte "om" dem, man pratar "vi" förlorade, "vi" har den matchen osv..
Postat av: Mattias
Jag har lagt märke till en sak både bland kommentatorer och supportrar och det är att de talar i "vi"-termer när det går bra och laget vinner. Om laget däremot förlorar så ändras perspektivet till "de". Man vill alltså inte jämställa sig med ett lag som inte är framgångsrikt. Säkert helt omedvetet!
Det är kul hur försvarsmekanismerna i hjärnan funkar. :)
Postat av: jenny
Har aldrig tänkt på det, men du har nog rätt! Roligt :)
Trackback
